Det här med att “bara skriva ett inlägg”

Jag blir galen på mig själv! Jag vill så gärna skriva något som kanske kan vara intressant (för i alla fall någon) att läsa om. Känner pressen att försöka skriva ett till inlägg. Nu har det ju gått flera dagar sedan första inlägget och jag känner att jag är flera, flera dagar sen med att lägga upp något nytt för att den här bloggen ska vara värd att kalla “blogg”.

Jag kan naturligtvis skriva om barnens skolavslutningar idag och hur fint det var när alla barnen på Gustav Vasaskolans avslutning sjöng, och hur det hör till att barnen stressar igenom sången så att den ackompanjerande musiken sackar efter.. och man ser hur läraren som verkar streama musiken sitter med stora miner försöker få barnen att sjunga i takt till musiken för att sedan ge upp… MEN… det är inte det jag kommer skriva om…

Som jag nog nästan insinuerade i första inlägget så skulle det här med uppdateringar bli lite utav en utmaning och det är inte för att jag är lat, utan snarare på grund av mina många små “förbannelser” jag lider av… Dom där egenskaperna jag har som gjort att jag fått min diagnos. (Just nu kan jag till exempel inte sluta att störa mig på att jag känner mig tvungen att skriva “DOM istället för “DE” i meningen före, för att jag inte vill blanda “DE/DEM” med “DOM” och försöka hålla en kontinuitet, och dessutom inte råka använda “DE/DEM” fel, med tanke på att jag själv kan vara en mallig språkpolis och är skiträdd för att någon annan ska påpeka såväl grammatiska fel som stavfel… Hursomhelst… Nu har jag fått det ur systemet, så nu kan jag förhoppningsvis fortsätta… Vart var jag nu?…) Dessa små “förbannelser” följer alltid med mig i vardagen som extra tyngder på det ok man har som människa under livets gång. Inte bara med arbete och andra förpliktelser, utan även i social samvaro med vänner, bekanta, familj och andra sammanhang generellt för att nämna några saker jag kämpar med. Jag kan ge några exempel av mina tankegångar som snurrar runt i huvudet just precis nu när jag skriver på den här bloggen:

Den enorma prestationsångesten

Nu när jag bestämt mig för att ha en blogg vill jag försöka att inte tråka ut eventuella läsare. Jag vill försöka hålla någon slags struktur och inte flyga iväg i resonemangen. Att hålla någon slags röd tråd helt enkelt. Dessutom vill jag använda ett språk som är någorlunda korrekt. Formateringen måste vara enhetlig tycker jag. Styckena borde inte vara för långa. Borde jag inte ha mer bilder? Men jag har nog inga bra bilder väl? Jag är inte någon särskilt bra fotograf heller… Och vad ska man ha för bilder på sin egen blogg? För mycket bilder på en själv, då kanske någon uppfattar mig som egocentrisk. Bilder på annat borde höra ihop med temat. Bilder på andra kräver medgivande. Medgivande betyder att jag måste fråga om lov. Att fråga om lov betyder att be någon om något. Att be någon om något riskerar att bli ett nej… Att fråga om något generellt måste göras på rätt sätt… känns det som i alla fall. Pinsamt att fråga. Jag stör säkert. Jag väntar lite.. Gör det sen. Måste göra allt rätt annars kommer ingen vilja läsa. Oj nu har jag glidit över i flera saker som förtjänar egna rubriker… Kanske till och med egna inlägg. Röd tråd. Stolpa upp. Strukturera. Det kommer aldrig gå. Jag misslyckas alltid ändå. Misslyckas med det mesta känns det som. Blir aldrig färdig. Kommer aldrig…

Och så där fortsätter det snurra. Jag har flera påbörjade inlägg som jag inte orkat skriva färdigt. Jag vill göra allt på en gång. ALLT känns lika viktigt och för mig är det liksom allt eller inget. Ska jag göra något ska jag göra det ordentligt… och jag vill tro att det faktiskt inte finns någon människa -med eller utan diagnos- som orkar med att göra precis allt som den tar sig för perfekt till 100%. Således uppstår det för mig ideligen små personliga “misslyckanden” av saker som inte blir av, eller blir färdiga. Dag ut och dag in… Prestationsångesten blir till ren ångest och depressioner… Helt plötsligt kan något väcka ens intresse och man går in i en hypomani och plötsligt kan man nästan outtröttligt jobba på med exempelvis släktforskning ända in på småtimmarna. Man glömmer ofta bort att äta… Försummar familj och förpliktelser… för att sedan plötsligt “krascha” och bli den där passiva människan som känner sig usel och sämst på allt, eftersom inte allt man gör kan vara perfekt..

Trasslet på den röda tråda tråden

Detta har jag berört i ovanstående avsnitt, men jag tycker ju det är så stor del av saken att det förtjänar ett eget stycke… Och det är ju lite det som är problemet också… Det blir väldigt spretigt när jag vill uttrycka precis allt på gång. Resonemang leder lätt någon annanstans, och trots att jag vill bli färdig och kan bli rätt frustrerad själv när andra “tappar tråden” och byter samtalsämnen när jag känner att jag är färdig med det man pratat om precis innan, så känns det lite som att jag själv är just en sån person. Jag kan ha fel, men det är i alla fall min känsla. När jag försvunnit ut i ett sidoresonemang och lägger märke till det, då blir det lätt väldigt svårt att ta sig tillbaka till ämnet utan att behöva radera, ändra, omformulera och lägga till. Jag vill ju att det jag gör ska bli perfekt mest hela tiden (vilket något ju typ sällan aldrig blir, som sagt), så går det åt väääääldigt mycket energi till detta. Egentligen kan man ju tycka att jag då borde vara duktig på att korrekturläsa för att det jag släpper ifrån mig ska vara sådär perfekt som jag ju har för ovana att sätta ribban på, men NEJDÅ.. Den energin finns sällan. Och dessutom känner jag alltid att det är lite pinsamt att läsa saker jag skrivit. Precis som jag känner att det är lite pinsamt att på inspelningar höra sig sjunga, prata eller spela något instrument. Man är själv sin hårdaste kritiker, och jag är sannerligen inget undantag. (Och nu har jag visst tappat tråden igen märker jag… Som sagt…)

Fokus på fel saker

Det jag ju egentligen vill med bloggen är att uttrycka mig. Ha någon slags ventil. Ett fönster mot omvärlden där jag kan inbilla mig att i alla fall någon läser när jag desperat i text skriker “SE MIG! HÖR MIG! GLÖM INTE BORT MIG!”…

Istället sitter jag och bläddrar igenom WordPress-layoutteman som jag känner mig bekväm med. Letar roliga “widgets” och funktioner man kan ha på bloggportalen. Stör mig på att det allra mesta i och omkring WordPress är “freemium” och att det enda sättet att egentligen göra sin blogg-layout preciiiiis så man vill ha det är att göra en helt själv från skratch… och så tröttnar man och börjar leta färdiga teman igen… Kanske funderar på att lära sig programmera och göra det i grunden.. Tillbaks till tankarna på att försöka hitta det perfekta temat som även är gratis.. men det mesta är ju “freemium” eller så går det knappt att ändra till hur man själv vill ha det…

Efter några timmar… kanske två eller tre… bestämde jag mig för att börja skriva och det har jag väl gjort fram till nu och det leder fram till nästa “förbannelse”:

Svårt med begränsningar

Det är som sagt rätt svårt att begränsa mig… Att sätta punkt för något. När är det “good enough”? Var är det lagom att avsluta det man håller på med? Kanske är något generellt problem jag har… Att sätta gränser och hålla mig inom dom. Inte “utåt” – extrovert, utan introvert. Jag har ett yvigt känsloliv och således torde det ju spegla sig i det jag gör. Säger större delen av hjärnan “ÖS PÅ BARA”, så är det svårt för den något mindre delen som fortfarande är något rationell att myndigt med artigt säga “Det räcker med 2 dl”. Jag skulle vilja koppla ihop detta med att jag nånstans lärt mig att det är vanligt att personer med ADD kan ha lättare för att bli överviktiga och en sådan är ju jag. Den här spärren som säger “Stopp, det räcker nu!” fungerar inte lika bra på oss. Säger man “impulsivitet” är det lätt att tänka på någon som är väldigt extrovert i sin impulsivitet med tvära kast och någon som har svårt att sitta still… Något som är lite mer förknippat med den här “hyperaktiva” ADHD:n. Vad man lätt förbiser är att den där impulsiviteten, eller ibland avsaknad av den i hög grad hos oss med ADD. Den syns dock inte utåt mer än indirekt, men är ändå minst lika besvärlig för oss med problematiken. Eftersom det fysiskt är samma mekanismer i kroppen som styr de här impulsiva (eller avsaknaden av den) är desamma med yttrar sig på olika sätt för en betraktare, så är det rätt logiskt att det är en och samma diagnos – ADHD. Men eftersom just begreppet “ADHD” är så förknippat med den här extroverta typen skiljer jag gärna på begreppen med att även i fortsättningen kalla “min” typ för just ADD.

Slutligen…

Nu har jag lagt alldeles för mycket tid på det här inlägget för idag. Flera timmar faktiskt, och möjligen några till innan jag publicerar det eftersom jag tänker att det kanske borde till någon liten bild för att det inte ska bli helt absolut skittråkigt. Kanske -snarare definitivt- kommer jag komma tillbaka till sånt jag skrivit här ovan och kanske lite mer fokuserat, avgränsat, strukturerat och därför mer hanterbart för någon som inte lever i just MIN hjärna… Men med allt det som jag tillbringat dagen med att skriva, oavsett dålig struktur, virriga sidospår och oavslutade tankebanor, så känns det ju lite som att det just är resan i mina tankebanor jag försöker beskriva. Att det är poängen liksom.

Så.. NU sätter jag punkt.. här… För nu.. Här kommer den:

.