Jag skriver blogg, alltså finns jag!

Senaste inlägget jag gjorde på bloggen (och det andra över huvud taget) lade jag upp den 14:e juni, alltså för tre och en halv månad sedan. Liksom då återkommer jag till det här med oron för att brist på kontinuitet med inläggen skulle leda till den ack så vanliga “bloggdöden”, men jag känner ändå att det finns så mycket i mitt huvud som måste komma ut… Och eftersom jag på något sätt har någon slags känslomässigt exhibitionistiskt behov att blotta mitt inre liv i offentligheten, liksom att lyriskt örfila de som faktiskt bemödar sig läsa Maffes egos uppkastningar, så är en blogg på internet ett medium  som för mig faktiskt fungerar som en själslig ventil… En dagbok, menad bara för maximalt en läsare (en själv) och knappt det ens, är ingenting jag någonsin fastnat för. Efter jag läst Berts dagbok i min ungdom gjordes något tafatt försök eller två, men nä.. det tar för mycket energi för mig. Ska ingen läsa det, vad har det då för mening? För mig är det lite som min svårighet att ta mig ut på promenader, som ju är en så nyttig, hälsosam, och uppfriskande vana man kan ha, men jag kan liksom inte förmå mig till det på egen hand. Jag vill liksom ha ett mål med det jag gör… något som motiverar mig… (Det är EN av alla mina ADD-förbannelser. )Jag kan liksom inte motivera mig att “bara” promenera (eller som i det här inlägget: skriva av mig min själsliga ångest), utan att liksom lämna avtryck av det på något sätt.  Jag har fastnat i att en promenad antingen har en riktning, från plats A till plats B, eller ett syfte, t ex gå ut med hunden, eller som när jag som tonåring var ute på långa promenader med vänner och hade långa djupa samtal om livet och om tjejer och sånt som tonåringar pratar om… alltså syftet “samtal”.

Efter att ha svävat ut lite som jag ju brukar, så ska jag försöka att återgå till vad jag faktiskt började skriva om… och dessutom försöka runda av för att på något sätt kanske sänka ambitionen lite, så att nästa inlägg inte dröjer lika länge som detta gjort.

Det är inte det att jag inte haft något att skriva om… Jag har haft JÄTTEMYCKET som skulle behövt komma ut. Tro det eller ej, men jag tror att jag på något sätt är socialt understimulerad… frustrerad. Jag blev ju återigen arbetslös i våras och inte haft så mycket andra sociala sammanhang än närmsta familjen. Det utlöste i sin tur det som möjligen är det som man skulle beskriva som en 40-årskris. Jag skulle i alla fall beskriva det som något utav en identitets- och livskris snarare än det jag själv skulle definiera en 40-årskris; Gubbar som börjar färga sitt gråa hår, försöker klä sig ungdomligt och gå ut på uteställen limma på bimbos. Är det ändå de facto en 40-årskris jag upplever så är det lite ironiskt med tanke på att jag alltid varit tvärsäker på att “jag minsann inte är en sån som får 40-årskris inte”.

Hursomhelst… Faktum är att det i alla fall handlar om en livskris, och att jag liksom som i kvicksand dragits ned i den och har så svårt att ta mig ur den, är nog mina dåliga förutsättningar med psykisk ohälsa sedan åtminstone 23 år tillbaka, (delvis orsakad av) min ADD-hjärna. I det har vi ett överdådigt smörgåsbord med delikatesser som dåligt självförtroende, känslor av ensamhet, känslor av att känna sig lämnad/övergiven, rädsla för att BLI övergiven, mindervärdeskomplex, känslor av hopplöshet, lättare paranoia (obefogad känsla av att bli motarbetad av någon/några), och detta genom att ständigt resolut nästan medvetet stampa i tankefällor och negativa tankespiraler. Krydda detta med de nu alldeles för många motgångarna i arbetslivet, den kognitiva oförmågan att ta sig för vardagssysslor och med det – ha ett ständigt växande berg av måsten att göra- när jag redan som det är, likt Sisyfos aldrig når toppen på berget med stenen… Mitt berg växer hela tiden, vilket gör att jag ger upp… numera redan vid blotta tanken på saker som ska göras. Till och med roliga tankar och idéer ger jag snabbt upp efter lite rationellt tänkande, och när jag till och med ger upp saker som skulle vara roliga eller lustfyllda innan jag knappt hunnit tänka färdigt tanken… då är det nog svårt att INTE känna sig misslyckad och otillräcklig som människa, som familjefar och vän.

Ska man sammanfatta det med några få meningar så är orsaken alltså att jag spenderat sommaren med så pass mycket ångest och mörker att jag inte mäktat med att ens “vara i nuet” (“Carpe Diem” och sånt där…) Antingen har jag flytt in i min alternativa värld i World of Warcraft, eller så har jag helt enkelt lagt mig för att somna… För att “resetta” dagen för att hoppas att kanske, kaaaanske morgondagen blir en bättre dag. Självklart har det funnits ljusglimtar, men mestadels har det varit så mycket känslor av mörker och tomhet att jag alltså inte klarat av att uppdatera bloggen… oavsett om det faktiskt skulle gjort mig gott eller inte.

När jag nu skrivit det här har jag fått många idéer på saker jag skulle vilja skriva om, och saker som jag skulle vilja utveckla ytterligare. Sanningen är att jag (även om det kanske inte märks) har försökt hålla tillbaka lite för att inte sväva ut för mycket i sidospår som just för det ögonblicket kändes viktigt att skriva.  Som jag skrivit i tidigare inlägg.. Jag är lite rädd för att det lätt kan bli för spretigt att läsa.  Förhoppningsvis finns dessa idéer och tankar kvar och att jag då återkommer om inte alltför länge med nytt inlägg.

kram från eder
Maffe

PS. Lite för att visa att allt inte är eländes elände så har det ju som sagt funnits ljusglimtar under sommaren. Som här på Väddö när tonåringarna ville åka till havet i solnedgången. 😊DS.