Jag gjorde det! Jag skrev högskoleprovet 2023! Det är helt otroligt! En sak mindre i livet jag känner att jag “BORDE” ha gjort som nu faktiskt ligger bakom mig. Och då pratar vi inte överhuvudtaget alls över att jag har någon övertro eller förväntan på ens ett medelmåttigt resultat… Jag tror att jag behöver ta en liten omväg för att beskriva känslan:
Som alla människor är Maffe (alltså jag själv) komplex. Min fördom är att andra nog ser en stor karl, något fet (men det var värre innan operationen för ett år sedan). Möjligen kanske man uppfattar mig som ointresserad, reserverad och tystlåten. Jag tror faktiskt att det här med “Resting bitch face” är något som jag nog har och ligger mig lite i fatet. Det jag vill säga är att den här stora mannen är lite som motsatsen till en liten chihuahua som känner sig som en grand danois. Alltså en liten liten osäker pojke i stor mans kropp som kanske kan ge intryck av viss pondus, självsäkerhet men även introvert. Det kanske stämmer… ibland. Men mitt väsen kompenserar den här lilla lilla pojken till självbild med ett STORT och stormigt inre känsloliv. Jag upplever det lite som att alla känslor och allt tänkande hela tiden rör sig mellan extremer… Att allt, i alla fall det mesta, i mitt huvud hela tiden liksom rör sig som en gungbräda som är svår att få i balans, och det har bara blivit värre och känsligare ju fler skov av depressioner jag hamnat i. Det hela gör inte saken bättre av att min hjärna jobbar på högvarv, och om den är understimulerad börjar den istället bearbeta och analysera upplevelser och erfarenheter från Maffes vardag och liv, och hittar olika mönster och möjliga slutsatser till varför saker är som de är och varför det blivit som det blivit. Detta mynnar ut i såväl rationella som irrationella möjliga förklaringar. Eftersom jag är en man som har svårt att bestämma mig för saker, så låser jag mig inte till varken den ena eller andra förklaringsmodellen. Jag ser alla alternativen och möjliga vägar… några är rationella, några irrationella, några är kanske något mellanting. De irrationella alternativen hör ofta ihop med mitt stora och böljande känsloliv. De rationella alternativen går hand i hand med mitt förnuft. Förenklat kan man möjligen säga att mitt själsliga inbördeskrig är en slags dragkamp mellan förnuftet – den rationella sidan och känslan – den irrationella sidan. Jag VET, men samtidigt KÄNNER jag. Man skulle kunna se det som de här små klassiska figurerna i form av en liten ängel och en jävel som slåss om ens uppmärksamhet. Istället för att indirekt ge en värdering i vilken figur som är ädel och vilken som bara vill ont kan vi kalla mina två för “VET” och “KÄNNER”. Har jag tur är VET och KÄNNER kompisar och är på samma våglängd, men oftast är ju dessa oceaner ifrån varandra och krigar på sandlådenivå med varandra, medan Maffen hela tiden hamnar i kläm av deras intressekonflikter. Allt skulle vara så mycket enklare om jag antingen inte hade förnuftet i VET eller den irrationella KÄNNER.
Efter senaste årens cancerdiagnos och magsäcksoperation jag genomgått upplever jag dock en slags pånyttfödelse både själsligt och kroppsligt. Innan cancerdiagnosen var jag så pass nere på botten att jag faktiskt tyckte att det inte spelade så stor roll varken jag levde eller försvann… Känslan av meningslöshet med livet, och att det på något sätt skulle finnas en frid i att inte längre genomgå motgångar och uppleva mörka tankar. Missförstå mig inte nu… Det har aldrig varit tal om att ens överväga att ta mig själv av daga… Lille VET har hela tiden funnits där och förnuftigt argumenterat för att KÄNNER kanske umgåtts lite för mycket med Maffe på egen hand, men att anledningen till meningslöshetskänslan finns där, är för att det finns ett stort tomrum… Likna det som ett fysiskt rum som i “nuet” känns tomt. Ett STORT rum… lampan är släckt… det kanske ekar lite av stegen när man försiktigt famlar sig fram i det. VET var tvärsäker: – Det där rummet är INTE tomt! Du kanske har glömt att betala elräkningen, men där någonstans i mörkret har du inte bara din familj. Bara du tänder det minsta lilla värmeljuset kan du urskönja fler och fler konturer av nära och kära som faktiskt uppskattar dig, lika mycket som du uppskattar dom! Och även om jag ibland knappt bara kunnat tända en tändsticka då och då som KÄNNER om och om igen blåst ut, så har det räckt för att kämpa vidare i mörkret.
Hursomhelst…
I ögonblicket jag fick beskedet om att den svidande fläcken på undersidan tungan var en elakartad tumör som läkarna omgående ville operera bort spann hjärnan iväg och jag såg framför mig min dödsbädd och snart inpå min begravning. Säkerligen är inte denna känslan unik för mig. De flesta som fått besked om en cancertumör har nog svårt att inte se det som en av de möjliga utgångarna. På ett ögonblick kunde jag för stunden tappa fokus från eländet och känslan av meningslöshet jag levde i, och blev TVÄRSÄKER på att: -Nej, jag har inte levt färdigt! Det finns så mycket mer jag vill uppleva! Det kan väl inte ta slut NU? Det får INTE ta slut nu! Ett nyttigt uppvaknande om något! Särskilt som att det än så länge verkar som att jag faktiskt slipper “bli utvisad i halvlek”.
Den här själsliga pånyttfödelsen är ju dock inte heller någon dans på rosor. Samtidigt som att jag blivit medveten om att jag älskar livet, så har jag hamnat i en djup sorg över att jag fram till nu inte uppskattat det så mycket jag borde gjort. Att jag inte fyllt det här rummet med mer meningsfullhet… Att jag inte fångat dagen. Att jag låtit möjligheter slippa ur mina fingrar. Att jag ihop med min fysiskt dåliga skick med grav fetma, mått så psykiskt dåligt och varit kognitivt oförmögen att leva i nuet. Att jag inte varit så delaktig i mina barns liv som små som jag egentligen velat, men inte orkat. Istället upplever jag det idag som att jag levt i en slags dimma, och i en slags missbruksproblematik istället ersatt deltagande (i livet och vardagen) med något annat som för stunden bedövat alla tankar och känslor. För en del kan det handla om t ex alkohol, droger, sex och spel om pengar. För mig har det varit lite olika.. Dataspel som World of Warcraft och Minecraft… Youtube… mobilspel ihop med avskärmande ljudböcker och poddar… Jag har inte kommit ifrån det helt, och helt ärligt återgick jag till World of Warcraft-spelande i våras då jag var på väg ned i livskrisen jag befinner mig i nu. Jag återgick till det just för att medvetet bedöva hjärnan, just eftersom alla känslor och tankar är så enormt stora och svåra att ta hand om för stunden, och det var faktiskt något som jag på riktigt behövde veckorna mellan besöken hos min psykolog. World of Warcraft, samtalsterapi, ångestdämpande piller och sömntabletter, och inte minst en förstående och älskad familj har tagit mig igenom den värsta krisen. För att inte säga nya- som gamla vänner!
Den “potentiella dödsdomen” i och med cancerdiagnosen är nog även den bidragande till att jag till slut vågade tacka ja till min gastric bypass. Jag hade ju insett att jag faktiskt aktivt vill leva, och med en så stor kropp fanns ju dels den förhöjda risken att dö i förtid i hjärt- och kärlsjukdomar, men även det faktum att med en sådan grav övervikt är svårt att “delta” i livet… Man orkar liksom inte särskilt mycket. Orkar inte gå promenader.. orkar inte leka med barnen.. är alltid svettig och andfådd lång tid efter en trappa på några steg. Även om operationen i sig själv faktiskt innebär en litenliten risk att man somnar in på operationsbordet, så skulle risken att INTE göra den (för mig) vara så mycket högre. Här lyssnade jag på den rationelle VET och även om han protesterade lite så höll KÄNSLAN motvilligt med.
Och så slutligen, vad var det då som var så överväldigande och revolutionerande för mig att ta mig till Åva gymnasium för att sedan skriva högskoleprovet och dessutom på något sätt inte ens hinna svara på ens hälften av frågorna på matematik-delarna? (Som jag för övrigt på ett av proven fyllde i ca 18 av 40 frågor slumpartat likt en lottorad på.) Jo det är en seger för mig att ens ha anmält mig till provet, och att faktiskt dyka upp samtidigt som jag satt min självbild med (ett överdrivet) akademiskt komplex på spel. Jag kom, jag såg och jag… gjorde inte så bra ifrån mig som jag känner att jag har potential till, men bara det att jag lyckades hålla KÄNSLAN stången och inte direkt gav upp och grävde ned mig direkt, det är något som sällan hänt mig de senaste åren. Från att haft ångest i ett dygn över att ens behöva lämna sängen så blev jag under provdagens gång snarare mer och mer taggad och kunde se förbi det att jag “inte räckte till” under provet, men att jag insåg att jag nog skulle greja det om jag faktiskt ansträngde mig lite extra inför nästa prov… Självbilden är helare än innan, och för mig med ADHD-förbannelsen över mig ger varenda liten sak man faktiskt slutför SÅ mycket lättnad och välbefinnande.
Imorgon är det svetsverkstaden på schemat för skoldagen och något jag ser fram emot. Till kvällen blir repetition med Vallentuna Blåsorkester, som varit en av få saker utanför hemmet som givit mig ett socialt och meningsfullt sammanhang och för stunden får mig att glömma bort depressions-identiteten jag blivit ett med. Att spela i orkester är lite som att tvingas till att leva i ögonblicket och nuet och på något sätt intimt interagera socialt med andra musicerande. Att helt plötsligt när allt på något sätt stämmer och alla hittar sin plats i helheten och orkestern går från att vara flera olika instrument till att bara vara “instrumentet” orkester, upplever jag en enorm tillfredsställelse. Att i nuet få vila i klanger, harmonier och på något sätt låta ens själ och hjärta hamna i en slags resonans med musiken är något alldeles särskilt!
Det har varit en lång och ansträngande dag, och nu har jag skrivit alldeles för mycket här också. Mer än jag egentligen orkar.. och kanske borde, men samtidigt som jag efter några dagar kan känna en viss skam över att ha exponerat mitt känsloliv så här och att jag är lite pinsam som tror (eller i alla fall hoppas) att någon har utbyte av det jag skriver, så är det ändå givande att mer eller mindre oorganiserat sätta tankarna på pränt ger mig ett så pass stort utbyte i själslig lättnad under kanske ett par dagar åtminstone att det är värt skammen.
Peace!
Maffe
(…med reservation eventuella stavnings- och syftningsfel och andra skämmiga skändningar av det Svenska språket jag inte orkar, eller just nu bryr mig om att korrigera, samt eventuella osammanhängande- eller ej kompletta resonemang jag inte själv ens kommer förstå imorgon… och så de här frågorna jag “touchar” lite vid som t ex de om övervikt, känsla av meningslöshet och bokstavsdiagnoser som är lätta att råka trampa någon på tårna om man formulerar sig lite för oaktsamt… Förlåt mig i så fall!)