Ny dag, nya förutsättningar, nya oanade möjligheter… Samma ångest- och hopplöshetskänslor och en slags vardag i stiltje utan något tydligt mål… Ett konstant självdestruerande samtal med mig själv ekandes i huvudet.
Om man ska beskriva det i en liknelse (och sånt tycker jag är roligt, och dessutom ett bra sätt att försöka förklara mer komplexa och svårgreppbara saker mer lättbegripligt. De små alteregona “Känner” och “Vet” har ett syskon som heter “Rationellt-Seth”. Han har mest gemensamt med sin bror “Vet”, men uppskattar att förståndigt resonera med sin äldsta bror “Känner” för att försöka få alla syskon att gemensamt förstå varandra . Såklart med varierande resultat. När de hållit på att försöka nå någon slags konsensus under dagar, nätter, veckor, år, så börjar de ofta gå i handgemäng med varandra och pucklar på varandra med knölpåkar och faller till sist ihop i en blöt hög på marken som lägger sig som ett lock på den Maffe som ju är helheten av alla tre (och säkerligen fler syskon som inte presenterat sig ännu och står lite i skymundan.
Julen var skitjobbig. Nyår likaså. Nya året kändes inte särskilt “Gott” och jag gick in i likgiltigheten igen lagom till trettonhelgen. När familjens vardag (och i viss mån min egen) startade upp igen med skola och arbete, kom oron för att den tråkiga likgiltigheten åter skulle ersättas av hopplöshet, nedstämdhet, frustration och ångest. Även om jag faktiskt kommit fram till att jag hellre känner NÅGOT än att inte känna något alls och att om det inte är “glädje” så är “ångesten” och “sorgen” ett bättre alternativ än “total meningslöshet” och/eller likgiltighet. Det höll ändå i sig ganska bra, men så i måndags kom dagen för årets första orkesterrep och med det väcktes associationer till mycket av det jag ältat under året som gått. Jag gick direkt in i “undvikande-beteendet” och mådde såklart troligen mer skit över att jag inte drog iväg dit, än om jag faktiskt varit där.
…och så kom tisdagen och ett samtal med min psykolog. Den här gången hade han en mer förstående approach och jag kände mig i alla fall inte lika förvirrad och sorgsen när jag gick därifrån. Känslan höll i sig under dagen och blev till och med aningen när en vän hörde av sig på Messenger för en kort liten konversation. Onsdagsförmiddagen hemma var helt okej. Jag hade boendestöd och fick det riktigt hyfsat snyggt i köket, men så fort han lämnat kom huvudet ifatt, och nu är jag åter igen i den här förbaskade känslan av meningslöshet, ångest, mindrevärdeskomplex, otillräcklighet, ensamhet och ältande.
Blir så förbaskat trött på detta… MEN som sagt: Att känna NÅGOT är för mig bättre än att känna “ingenting”… (till en viss gräns…)
//Ångest-Maffe
(Hade helst fått med medföljande bilder i ett sånt där slags bildspel, men orkar inte hitta något vettigt. Vill man se får man skrolla helt enkelt.)
