Drar mig för att skriva något. Inte för att det inte finns bokstäver att nedteckna. Snarare tvärtom. Det finns alldeles för mycket bokstäver i mitt huvud som yr runt som en orkan uppe i huvudet på mig, lite som ett chiffer i ständig förändring. I samma orkanvindar i min skalles gråa hjärnsubstans far känslor runt, runt, runt. När de vilsna känslorna, som i en kedjereaktion reagerar med bokstäverna, bildas ord, meningar och nya känslor. Känslorna vill ut. Känslorna tycker det blivit lite för trångt där innanför pannbenet. Hur mycket känslorna än vill ut därifrån, så vet de innerst inne om att de inte överlever ens en millisekund utanför “moderskeppet”. De får nöja sig med inomkroppslig “staycation”, och på sin höjd stressa upp hjärta, mage och själ. Trängseln blir dock som sagt bara värre och värre. Det enda sättet för känslorna att få mer utrymme för att kunna andas, är att sparka ut lite av de där bokstäverna, orden och meningarna. Dock har känslorna fullt upp med att försöka ha ork nog att andas i trängseln och den kvalmigt fuktiga hettan, och de mäktar inte riktigt med annat än att ligga och pusta och stånka och klamra sig fast i något för att inte fara iväg i förbipasserande tromber. Det gäller att passa på, för tillfällena är få där vinden i alla fall mojnat så pass mycket att känslorna får energi nog att sparka ut de där orden. För att det är nu som de tillfälligt landat på marken som sanddyner längs en sandstrand. Det ser ut som en sandstrand i alla fall, men känslorna vet av tidigare erfarenhet att det oftast samlats sand-ord i stora Saharaöknar. Dessutom har ju känslorna prokrastinerat att köpa en ordentlig skyffel att skotta ut all sand med, och det enda att tillgå är en rejäl och schysst grep som känslornas värddjur införskaffat nångång p g a “det är ju bra att ha”… Men ibland står alla stjärnorna rätt… Vinden har avtagit något för en stund och dessutom har någon glömt kvar en “helt okej” spade i sandlådan, som känslorna kan passa på att låna till att lossa all sand i barlasten med…
…ändå tar det emot. För känslorna vet med sig (av tidigare erfarenhet), att när de väl börjat kasta ut all den där bördan av känslor och ord, så har de svårt att sluta. Drivorna fylls på mer av ord än vad känslorna hinner frakta bort. Så brukar det vara. Så med känslan av att detta sisyfosarbete i oftast gör kropp och knopp utmattad av att tömma tankar av ångest, sorg, vilsenhet, förtvivlan och så vidare… så drar sig känslorna för att sätta spaden i högen och sätta igång.
Alternativet är att sova. Sova bort livet. När inget känns meningsfullt eller roligt. När man känner sig oförbätterlig. När man känner att människor runt omkring en tröttnat på en… tappat hoppet om en… inte orkar med en… då är sömnen något man kan finna tröst i. Sömnen är utmärkt att gömma sig för känslorna i. I alla fall för mig, för jag tror inte det dröms mardrömmar så ofta mellan mina kuddar. Men nog fortsätter det storma i skallen även under natten.
Oavsett hur utmattad jag blivit av att ha dumpat ett lass med bokstäver ord och meningar, så känner jag i alla fall en viss lättnad. Även om känslorna är kvar där inne i kroppen, så är orden i alla meningar en projektion av vad som försiggår i Maffen. Även om ingen undrat eller frågat efter det, så är känslorna delade.
Trött och dyster känner jag mig väl OK med det som skrivits. Långt ifrån nöjd… vill utveckla.. men det blir snarare invecklat. Dags att hitta på en rubrik och publicera, för att sedan krypa ner under täcken, klänga på mig CPAP-masken, lägga huvudet på kudden, lägga den andra kudden ovanpå, krama August Strindberg och börja be aftonbönerna tyst i huvudet. God natt!